Diaskannrar från köpcentrum. Hur står de sig?
Ett alternativ till att skicka in sina foton är förstås att skanna in dem själv. I den andan är det många som undrar hur en skanner av den typ som säljs på exempelvis Clas Ohlson, Kjell & Company eller Coolstuff står sig när man jämför med dyrare utrustning. Skannrarna har namn som Plexgear, Vooni och Rollei, och gemensamt för dem är att de kostar någonstans mellan 500-1500kr.
Nu kan det förstås påstås att jag är part i målet, men med det sagt finns det rent tekniskt några aspekter som kan vara värda att fundera över.
Nämnda skannrar är nämligen inga skannrar i traditionell mening. Istället för att systematiskt läsa av bilden "rad för rad" så fotograferar de hela bilden på en gång. Detta har en fördel i att det går riktigt snabbt, men med sensorer av modellen webbkamera blir kvaliteten väldigt lidande. Dessutom gör optiken inte saken bättre. Kraftig oskärpa i bildens utkanter, och mycket aggressiv (ibland upp mot 1/3 av den verkliga bilden) beskärning är vanliga effekter. Allt detta gör rapporterade upplösningar ointressanta. Om skannern säger sig erbjuda 5, 10 eller 15 megapixel (eller på skannerspråk så och så många dpi) blir irrelevant om konstruktionen inte medger att några ytterligare detaljer kan fås bortom kanske 1 megapixel.
Med detta sagt finns det förstås inget grundläggande fel i att fota av en dia eller ett negativ istället för att skanna det bit för bit. Tvärtom kan man ofta få väldigt bra kvalitet om man använder sig av en modern digital systemkamera och en makrolins som tillåter negativet eller dian att ta upp hela sensorytan. Man nyttjar då ett ljusbord som bakgrundsbelysning och ett stativ för att få så skarp bild som möjligt. Har man tid och resurser är detta ett klart gångbart alternativ. En nackdel är dock att damm och repor måste redigeras bort manuellt. Detta är något som kompetenta filmskannrar gör automatiskt genom sin infraröda teknik. Därmed förlorar kamerametoden det försprång det annars har vad gäller tidsåtgång. För att inte tala om mängden arbete som krävs. Men har man bara ett mindre antal bilder att digitalisera kan detta vara en väl fungerande metod.
I slutändan handlar det förstås om vilken kvalitet man önskar uppnå. Om ingen nöjde sig med annat än det bästa skulle de enda skannrar som tillverkades vara s.k. trumskannrar, som kräver en lång procedur inför varje skanning med därmed påföljande kostnader av hundratals kronor per bild. Detta är svårligen praktiskt rimligt, och det är förstås upp till var och en att bedöma vad som räcker till för en själv, men innan man beslutar sig för att köpa något liknande en Vooni eller Plexgear bör man ta fram sin mobiltelefon, vända på den och kasta ett öga på linsen. Den är nämligen garanterat bättre än den som sitter i nämnda skannrar. Att fota av dior med mobilen med en vit dataskärm som bakgrund skulle alltså stå sig väl i jämförelse. Bara så att man vet vad man betalar för.
Nu kan det förstås påstås att jag är part i målet, men med det sagt finns det rent tekniskt några aspekter som kan vara värda att fundera över.
Nämnda skannrar är nämligen inga skannrar i traditionell mening. Istället för att systematiskt läsa av bilden "rad för rad" så fotograferar de hela bilden på en gång. Detta har en fördel i att det går riktigt snabbt, men med sensorer av modellen webbkamera blir kvaliteten väldigt lidande. Dessutom gör optiken inte saken bättre. Kraftig oskärpa i bildens utkanter, och mycket aggressiv (ibland upp mot 1/3 av den verkliga bilden) beskärning är vanliga effekter. Allt detta gör rapporterade upplösningar ointressanta. Om skannern säger sig erbjuda 5, 10 eller 15 megapixel (eller på skannerspråk så och så många dpi) blir irrelevant om konstruktionen inte medger att några ytterligare detaljer kan fås bortom kanske 1 megapixel.
Med detta sagt finns det förstås inget grundläggande fel i att fota av en dia eller ett negativ istället för att skanna det bit för bit. Tvärtom kan man ofta få väldigt bra kvalitet om man använder sig av en modern digital systemkamera och en makrolins som tillåter negativet eller dian att ta upp hela sensorytan. Man nyttjar då ett ljusbord som bakgrundsbelysning och ett stativ för att få så skarp bild som möjligt. Har man tid och resurser är detta ett klart gångbart alternativ. En nackdel är dock att damm och repor måste redigeras bort manuellt. Detta är något som kompetenta filmskannrar gör automatiskt genom sin infraröda teknik. Därmed förlorar kamerametoden det försprång det annars har vad gäller tidsåtgång. För att inte tala om mängden arbete som krävs. Men har man bara ett mindre antal bilder att digitalisera kan detta vara en väl fungerande metod.
I slutändan handlar det förstås om vilken kvalitet man önskar uppnå. Om ingen nöjde sig med annat än det bästa skulle de enda skannrar som tillverkades vara s.k. trumskannrar, som kräver en lång procedur inför varje skanning med därmed påföljande kostnader av hundratals kronor per bild. Detta är svårligen praktiskt rimligt, och det är förstås upp till var och en att bedöma vad som räcker till för en själv, men innan man beslutar sig för att köpa något liknande en Vooni eller Plexgear bör man ta fram sin mobiltelefon, vända på den och kasta ett öga på linsen. Den är nämligen garanterat bättre än den som sitter i nämnda skannrar. Att fota av dior med mobilen med en vit dataskärm som bakgrund skulle alltså stå sig väl i jämförelse. Bara så att man vet vad man betalar för.